Lennart Wikström
Lennart Wikström
lennart@tejarp.se

Framtidssäkrade ekosystemtjänster

Det är något visst med träd. De förser oss med en rad ekosystemtjänster och är nästan ett grund­villkor för att det överhuvudtaget ska vara möjligt för oss människor att bo i stadsmiljön. De ­skänker skönhet, representerar ett kulturellt arv och kan fungera terapeutiskt. Träden reglerar också kolets kretslopp, fungerar temperatursänkande och bidrar även till att avlägsna luftföroreningar. Vegetationen bidrar också till att dämpa vattenflöden och ger även konkreta produkter som frukt, nötter och virke, fibrer och energi när de tas ned.

Listan kan göras mycket längre.

Rent konkret skulle fler träd i våra storstäder exempelvis kunna minska problemen med luftföroreningar vid våra för­skolor. Eller så får vi flytta förskolorna till träden, men det är nog mindre sannolikt.

De klimatförändringar som träden bidrar till att dämpa utgör samtidigt ett hot. Stadsmiljön är redan till sin natur – eller onatur – en stressande miljö för träd. Temperaturer i städerna är högre än i de omgivningar som träden ofta är hämtade ifrån, rotmiljön i bästa fall påver, under alla omständigheter extrem liksom tillförseln av vatten och växtnäring. Med stigande temperaturer och ändrade nederbördsmönster förstärks den stressen och de arter och provenienser som vanligtvis planteras får svårare att klara sig. Samtidigt vill vi undvika att föra in nya arter som inte naturligt förekommer och som kan riskera att bli invasiva.

Det är alltså en delikat uppgift som de som planerar den gröna miljön i våra städer står inför. Den blir inte enklare av det faktum att vi i nordvästra Europa har betydligt färre arter av buskar och träd att tillgå när anpassningen ska ske. Men vid ett lunchseminarium som Tidskriften Landskap ordnade i februari berättade Henrik Sjöman om ett mycket intressant sätt att närma sig problemet.

Med framtida förväntade klimatförändringar som grund beräknas växtvillkoren avseende temperatur och nederbörd i nordeuropeiska städer 2050 och jämförs med andra platser med liknande villkor idag. Via inventeringar undersöks sedan förekomsten av arter som finns på båda ställen. Exempelvis har Henrik och hans kollegor hittat bokar i Rumänien som växer under villkor som liknar dem som kommer att råda i Stockholm 2050.

Därmed finns det möjlighet att redan idag ta fram bestånd av endemiska arter som är anpassade till ett framtida klimat och framtidssäkra de ekosystemtjänster som träden ger idag. Med tanke på att det bara är 26 år till 2050 är det egentligen inget att vänta på.

Ett intressant sidospår är det där med den relativa artfattigdomen i norra Europa. Medan Japan har 426 olika endemiska trädarter och 331 buskarter har vi bara 51 endemiska trädarter och 52 buskarter. Detta trots att båda länderna varit täckta av inlandsisen. Det begränsar urvalet, både av vilka arter vi kan hämta här hemma och vilka vi kan hämta från andra områden och regioner.

En förklaring till skillnaderna är enligt Henrik att inlandsisen i vår världsdel täckte hela kontinenten ner till Alperna, som sedan fungerade som en naturlig barriär för arter söder om bergskedjan när isen drog sig tillbaka och marken började återbeväxas. På de japanska öarna går bergskedjorna i nord-sydlig riktning och därmed saknades barriärer för arternas utbredning.

Så visst är det något visst med träd. Men det visste ni väl redan.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!