Lennart Wikström
Lennart Wikström
lennart@tejarp.se

Stilla flyter ån

Vi dras medvetet eller omedvetet till vatten. Även om det var mer än ett par hundra miljoner år sedan våra evolutionära förfäder tog sina första steg upp på land. Bara den minsta skymt av en vattrad vattenyta från fönstret höjer livskvaliteten och värdet på vårt boende. I det på öppna vatten relativt fattiga skånska landskap, som vi dagligen blickar ut över, vill vi gärna likna de böljande markerna och spannmålsfälten vid ett alltmer grönt hav.

Men vatten är inte bara till lyst, utan fyller också viktiga funktioner i vår miljö. Dessutom kan vi när vi utformar vår miljö hjälpa vattnet att uppfylla sina viktiga funktioner.

Att leda bort vatten genom att räta ut diken, gräva ner rör och kulvertera större flöden kan verka vara ett logiskt sätt att hantera vattnet. Men de allt större hårdgjorda ytorna och stadslandskapets ständiga växande kan förvandla kvittblivningen från ett tekniskt problem till ett resiliensproblem.

I det korta perspektivet kan plötsliga stora nederbördsmängder – det där hundraårsregnet som förväntas att infalla så ofta som vart tredje till femte år i framtiden – ge kortsiktiga miljöproblem när spjällen öppnas till sammankopplade dagvatten och avloppssystem och orenat vatten släpps rakt ut i recipienten som nu senast skedde i Öresund i mitten av maj.

Med mer långsiktiga lösningar som tar hänsyn till både klimatförändringar och vattnets roll som masstransportör kan problemen med alltför stora flöden minskas. Vi har tidigare skrivit om möjligheten att använda marker utanför staden till att bromsa flöden genom mer meandrande sträckning, dammar och översvämningsmarker.

Det kostar mark, men jag misstänker att det rätt enkelt kan lösas med omvänd auktion bland markägare uppströms från tättbebyggda områden. Dessutom skapas nya miljöer som kan göras attraktiva både inom och utanför detaljplanelagt område och som sagt höja det upplevda värdet av att bo nära vattendrag. Oro för översvämmad källare byts mot njutningen när ögat möter solglitter på en vattenyta.

Inom stadens gränser kan också mycket göras för att skapa en beredskap för höga flöden. Lågt belägna uppsamlingsytor kan kombineras med lek- och sportområden som i danska Kokkedal strax norr om Köpenhamn, se gärna avsnitt ett i serien om klimatförändringar på UR Play. Grönytor kan också utvecklas till att fungera som tillfälliga reservoarer vid extrema flöden.

Dessutom innebär alla åtgärder som på något sätt bromsar upp vattenflödet och förlänger uppehållstiden att både partiklar och lösta ämnen kan bindas och sedimentera. Det är med tanke på hälsotillståndet i våra hav också högst önskvärt och när det gäller näringsämnen som kväve och fosfor också nödvändigt om vi ska klara att uppfylla EU:s vattendirektiv.

Så den idylliska bilden av en stilla å som flyter genom Världens ände eller som en brusande Fyriså en valborg kan behöva nyanseras. Den där stilla Trosaån kan, om vi inte tänker efter före, svämma över sina bräddar och förvandla attraktiva bostäder till hotade objekt som försäkringsbolagen tar sin hand ifrån. Och kanske vattnet som forsar nerför Islandsfallet i Uppsala borde ha fått ta en omväg genom ett system av dammar och slingra sig förbi blivande översilningsängar innan det pressas in mellan granitväggarna och ner emot Kungsängen.

Stilla flyter ån – men hur länge?

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!