Lennart Wikström
Lennart Wikström
lennart@tejarp.se

”Naturen är god”

Naturen är god – står det på täckfolien till landets mest kända nästan-smör. Kanske copyn hade smak i tankarna när texten hamnade där för halvtannat decennium sedan, men faktum är att det är ett religiöst ­påstående som passar väldigt väl in på oss svenskar.
Erik Uddenberg, teolog och idé- och lärdomshistoriker, skriver i sin bok ”Det stora sammanhanget” om hur vi som kollektiv lyckas förena ett starkt och dominerande icke-religiöst förhållningssätt till samhället och våra medmänniskor med en religiös syn på naturen. Enligt en enkät som refereras i boken tillskriver 80 procent av de tillfrågade naturen i det närmaste metafysiska egenskaper. Naturen står för balans och något evigt bestående och kan fungera som förebild för hur vi bör inrätta vårt samhälle. Att den jämvikt som råder i naturen är högst dynamisk och obarmhärtig hör liksom inte hit.
Detta förhållningssätt kan i sig också förklara motståndet mot exempelvis genetisk modifiering och andra biotekniker. Om naturen är helig måste en av människan framtagen metod som mixtrar med livets grundritning vara en hädelse.
Att välsigna något med beteckningen ”naturligt”, som exempelvis naturmedicin, eller att en produkt innehåller endast naturliga ingredienser måste också mot bakgrund av vår syn på naturen vara en garanterad succé.
Samtidigt är vi svenskar inte alls teknikfientliga. Tvärtom bor det en Uppfinnarjocke i snart var snickarbod. Det är nog inte en tillfällighet att vi tillhör en av världens mest uppfinningsrika nationer – att det sedan inte blir affärer, läs innovationer, av allt är ett annat nationellt kännetecken. I arkitekturen har vi varit snabba att ta till oss modernism och funktionalism.
Men denna positiva syn på det nya kan också vara den andra sidan av vårt sekulära förhållningssätt – förutom den heliga naturen är inget annat heligt och därmed inte heller nödvändigt att bevara.
David Thurfjell, professor i religionshistoria på, högst ­sekulära, Södertörns högskola har följt i Erik Uddenbergs fotspår och fick stor uppmärksamhet när han kom ut med sin bok Granskogsfolk i våras. Där söker han förklaringar i vår förkristna tid, där vi till skillnad från medelhavskulturernas stadsstater levde betydligt mer utspridda och i direkt kontakt med naturen. Han pekar också på skogsbadandets renässans under Covid-pandemin, där många återupptäckt natur­promenadernas och naturupplevelsernas vederkvickelse.
Enligt David Thurfjell kan vår sekulära natur även ha en naturlig koppling till det lutherska i vår religion – vad som är höna och ägg i detta är självklart svårt att avgöra – kanske var Luthers pliktbetonande och jordiska lära speciellt väl anpassad för vårt nordiska kynne. Han menar i alla fall att det gjort det möjligt för oss att utåt förneka kristendomen men behålla en naturreligion inåt. Ett sätt att se på världen som gör det möjligt att riva hela kvarter som de gamla Klara-kvarteren i Stockholm, men gå man och kvinna ur huse för att bevara almar i Kungs­trädgården.
Det är en paradox enligt David Thurfjell att naturen blir allt heligare ju mer vi fjärmar oss från den. Till slut blir det för många en idealiserad abstraktion som knappast klarar en konfrontation med verkligheten. Här har våra utemiljöer en sakral uppgift, att som små kapell förbereda människornas inträde i den stora katedralen.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!