Ledaren

Återskapa, bevara eller utveckla?

FN:s biodiversitetskonvention har precis avslutats efter en dramaturgi hämtad från de senaste årens klimatmöten och med ett lagom urvattnat slutdokument med flera vad men färre hur.
Det finns inget att invända mot den gemensamma ambitionen att försöka bevara så stor del av den blå planetens biodiversitet som möjligt intakt. Just nu är målet att till 2030 ska 30 procent av jordens yta avseende både land och hav sättas av som skyddade biotoper för bevarande av mångfald. Frågan är om det är mycket eller lite och var gränsen går mellan skyddade och oskyddade områden.

Enligt IPCC:s markanvändningsrapport från 2019 motsvarar 30 procent den del av den isfria landarealen som idag är minimalt påverkad av mänsklig aktivitet. På global nivå kan alltså målet sägas redan vara nått. Problemet är att på grund av stigande befolkning, ändrade konsumtionsmönster och förlust av jordbruksmark tas ständigt nya arealer i bruk. Det sätter igång en kedjereaktion som slutar med att de orörda markerna naggas i kanten.

Nu ser inte markanvändningen likadan ut över hela klotet, utan trycket på vitala ekosystem varierar i högsta grad. Därför behöver vägkartan för att nå målen i överenskommelsen från COP-15 brytas ner, långt ner, allrahelst ner till det lokala landskapet. Där gäller det att identifiera markanvändning, landskapselement och känsliga miljöer och, förutom att sätta av bevarandevärda miljöer, också skapa en ekologisk infrastruktur som gör det möjligt för arter att förflytta sig i landskapet. Den infrastrukturen är mycket viktigare än att avsätta en viss andel av arealen.

Dessutom är det inte självklart att det är de orörda markerna som har störst biodiversitet. I det svenska landskapet är det faktiskt våra naturbetesmarker, ungefär 450000 hektar, eller mindre än en procent av landets yta, som tillsammans med kantzoner mellan jordbruksmark och annan markanvändning har absolut högst biodiversitet.

I spåret av bevarandediskussionen höjs också allt fler röster för ett återskapande av landskapsmiljöer som de såg ut innan de togs i bruk av människan, så kallad rewilding. Det är en frestande tanke för många att se större delar av norra Europa återbeskogas och fyllas med stora däggdjur som olika hjortar, visenter och andra gräsätare. Men det finns två problem med detta synsätt.

Det ena är att det kanske inte alls var så vår del av världen såg ut efter det att inlandsisen drog sig tillbaka. Det mesta talar för att stora delar av kontinenten och även de sydligare delarna av Skandinavien var betade gräsmarker med strödda inslag av skog. Skogen kom först när människan genom jakt reducerat de stora gräsätarnas antal så mycket att de inte klarade av att hålla nere träden. I gengäld kom då jordbruket som kom att bibehålla det öppna landskapet på ett alldeles nytt sätt.

Den andra problemet med att avsätta 30 procent av marken för bevarande eller återställande är att det ökar påfrestningen på den övriga landytan. Den löper då istället en ökad risk för markförstöring. Något som i förlängningen innebär ett större hot mot både mänskligheten och de arter som lever i dessa miljöer än förlusten av några enstaka biotoper och arter.

Därför behöver vi utveckla en mer integrerad syn på landskapet och inte stirra oss blinda på sparade trädridåer eller utebliven avverkning av fjällnära skogar. Det är i gränslandet som den stora och intressanta dynamiken uppstår.

Så i gränslandet mellan ett år som kommer att gå till hävderna som ytterligare ett Annus horribilis och det kommande hoppas vi på en ny dynamik som öppnar för en god jul och ett gott nytt år.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!