lennart@tejarp.se
Slavar under modet?
I förra numret av Tidskriften Landskap fick vi med Henrik Sjömans hjälp konstatera att vi genom att välja rätt arter med rätt proveniens kunde framtidssäkra våra gröna utemiljöers ekosystemtjänster. Med bokar från södra Rumänien kunde vi etablera inhemska arter som redan är anpassade till klimatförändringar flera årtionden framåt i tiden. Det gäller bara att tänka rätt – och rätt långt.
Därför är det lite extra oroande när växtforskaren Torbjörn Tyler på Lunds universitet varnar för trädgårdsbranschens spridning av invasiva arter. Han menar att den största utmaningen med invasiva arter inte är de som redan är etablerade, som parkslide, blomsterlupin och andra arter som vi lärt känna som värstingar. Det stora hotet kommer från en oreglerad import av nya arter driven av det som beskrivs som en modestyrd trädgårdsbransch.
Torbjörn Tyler menar att även om landskapsarkitekter, trädgårdsdesigners och plantskolor är alltmer medvetna om biodiversitet är estetiska värderingar fortfarande överordnade. Det ökar risken för obehagliga upptäckter i våra omgivningar och varje år upptäcks mellan 50 och 30 nya växtarter som spridit sig utanför sina ursprungliga anvisade växtplatser.
Riskerna med invasiva arter är delvis kända och det gäller främst deras förmåga att tränga undan inhemska arter. En risk som sällan beaktas är att om den nya arten blir alltför dominerande försvårar den för andra arter som är beroende av en etablerad specifik flora och inte är anpassade till den nya arten. För dem blir den nya arten en ekologisk öken. Även om den biologiska mångfalden rent principiellt ökar med etablerandet av nya arter kan invasiva arter bli ett hot mot den befintliga mångfalden, något som konstaterats för insekter och andra ryggradslösa djur.
Samtidigt visar kartläggning av förändringar i den skånska floran 1957–2021 att en minskad plantdiversitet i mikroskala kompenseras av en ökad diversitet i makroskala – och då främst genom etablering av nya arter.
Att växtarter etablerar sig på nya platser är alltså inget nytt och heller inget främmande. Utan växtarters invasiva förmåga hade den skandinaviska halvön fortfarande bara varit grus och morän efter den senaste istiden. Som Henrik Sjöman också konstaterade vid Tidskriften Landskaps seminarium i februari är Skandinavien ovanligt artfattigt jämfört med andra delar av världen på samma breddgrader när det gäller lignoser.
Att vi får in nya arter behöver alltså inte med självklarhet vara av ondo. Och att en yrkeskår som arbetar med växtmaterial för den gröna utemiljön inte skulle kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och lägga sig platt för marknadens krav på ständig förnyelse är egentligen en ganska allvarlig anklagelse.
Istället vågar jag påstå att det i ett professionellt agerande ingår att ta hänsyn till anpassning till växtplatsen. Introduktion av en ny art sker med beaktande av växtens krav och hur den samspelar med både fysisk och biologisk miljö. Att det kommer in arter som dyker upp som ”värstingar” i olika miljöer är snarast ett undantag än en regel. Och att de arter som visat sig vara just ”värstingar” har kommit hit på andra vägar än via de professionella aktörerna, eller som jättebalsamin och blomsterlupin odlats länge och förekommit i förvildad form utan att ha betraktats som invasiva.
Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!