Lennart Wikström
Lennart Wikström
lennart@tejarp.se

Hållbar förtätning frigör resurser

I takt med att Malmö växer utvecklas stadsmiljöer över hela staden. Vi bygger en tätare stad där det är nära till grannar, kollektivtrafik och service.”

Så står det på Malmö stads hemsida och skulle kunna vara budskapet från samhällsplanerarna i vilken större svensk stad som helst. Städerna förtätas med en kubists våta dröm där bara variation i fasadplattornas placering och kubernas inbördes förhållande erbjuder omväxling.

Förtätning kan givetvis vara en tilltalande lösning, i synnerhet om alternativet är att bygga på bördig åkermark. Inom stadens gränser finns ofta utrymme för ny bebyggelse, exempelvis i tidigare industriområden. Men som vi tidigare framhållit får det inte ske på bekostnad av den gröna urbana utemiljön. Vi behöver parker och grönska i vårt närområde för att inte riskera försämrad fysisk och psykisk hälsa och sämre intellektuell förmåga.

Men i Malmö, som i alla fall i folkmun kallats parkernas stad, lyckas samhällsplanerna med att bränna ljuset i båda ändar. Förtätning sker inom stadens tidigare gränser, i vissa fall i direkt anknytning till eller på grönytor. Dessutom har en helt ny stadsdel vuxit upp i Hyllie på det som varit om inte Europas bästa åkermark så i alla fall Sveriges.

Som Anders Larsson, universitetslektor i landskapsarkitektur vid SLU i Alnarp skriver i en artikel i SLU-magasinet Biodiverse har vi i Sverige fem gånger så stor hårdgjord yta per invånare som i Tyskland och sju gånger mer jämfört med Nederländerna. Det kanske inte är rättvist att jämföra ett av Europas glesast befolkade länder med de kanske mest tätbefolkade. Men frågan är om skillnaden också avspeglar en skillnad i synen på åkermark som resurs. Vi har sannolikt större möjligheter till hållbar förtätning – det vill säga med bevarande av en högkvalitativ grönytestruktur – än vad vi själva vill erkänna. Dagens arkitektur både tillåter och eftersträvar dessutom väldigt yteffektiva lösningar. De adderar ytterligare till möjligheten att lösa behov av bostäder, kontor och ytor för handel utan att behöva skapa mer gråa ytor.

Under pandemin har vi också lärt oss att hybridjobba och förlägga en del av arbetet till hemmet, något som minskar behovet av kontorsyta. I synnerhet som många arbetsplatser gått över till så kallade aktivitetsbaserade kontorslösningar, där medarbetarna saknar fasta arbetsplatser. Detta tillsammans med att handeln inte behöver lika stora ytor inne i städerna eller i form av köpcentra frigör ytor för boende. I planeringen av nya områden dras det också ner på ytor för både biltrafik och parkering, allt i en förhoppning om att delningsekonomin ska minska behovet av egen bil.

Anders Larsson lyfter i sin artikel fram det faktum att planerarna ofta kallar bebyggelse av grönområden för förtätning. Men med förtätning avses inte en utökning av bebyggelse på grönytor. Det är snarare en utglesning. Utan verklig förtätning innebär är att öka möjligheten för fler att bo inom en given redan bebyggd yta. Den sortens förtätning skapar också förutsättningar för skalfördelar när det gäller olika former av infrastruktur som vägar och ledningar för el, fiber, vatten och avlopp – det vi kan kalla verklig stadsbyggnad.

Dessutom bevaras mark för både dagens och framtidens behov av livsmedel och andra biobaserade råvaror, ett behov som faktiskt går före skydd och värme.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!