Lennart Wikström
Lennart Wikström
lennart@tejarp.se

Kreativ förstörelse

Om vi fick börja om från början, skulle våra städer se ut som de gör idag?
Frågan är relevant eftersom många applicerar ett psykiatriskt perspektiv på hur vi som samhälle ska klara olika kriser, nämligen som avstamp för ny utveckling. De som intet lärt av 1900-talet ser gärna att den kris som fram­kallats av Covid-19-pandemin och som i ekonomiska och sociala termer jämförs med depressionen på 1930-talet ska leda till kapitalismens fall. Många som ser de positiva klimat- och miljöeffekterna av ett globalt samhälle i pausläge hoppas att krisen ska leda till framväxten av nya och mer hållbara produktions- och försörjningssystem. Jag misstänker också att en och annan traditionell nationalekonom ser möjligheten till kreativ förstörelse i krisens spår.
Förstörelsen är i alla fall där. Nu gäller det att bjuda in kreativiteten.
Låt oss gå tillbaka till den inledande frågan; om vi fick börja från början, hade vi planerat de trafiksystem vi har idag i våra städer med leder och infrastruktur som skär sönder staden i isolerade öar och skapar förutsättning för segregation över kvartersgränser?
Hade vi planerat städer utan gröna stråk som skulle kunnat ge fotgängare, motionärer och cyklister trygga och sammanhängande artärer i stadsmiljön?
Hade vi lagt in stora områden med likartade och billiga bostäder som i sig burit fröna till dagens utsatta områden?
Hade vi separerat boende, arbete och konsumtion som vi gör i dagens städer?
Jag tror inte det. Och jag tror inte heller att en global ­pandemi kommer att ge oss en möjlighet att starta om från grunden. Tvärtom kommer den att ha gjort oss mycket fattigare än vi var innan både som privatpersoner och som samhälle. När rädslan för smitta, sjukdom och död lagt sig kommer städernas dysfunktionella och segregerande inslag finnas kvar. Våra materiella resurser att lösa problemen kommer däremot vara sämre, vilket innebär att vi måste hitta mer kreativa och mindre resurskrävande lösningar.
I den omvandlingen kommer vi att behöva mer integrerade lösningar. När nya arbetsplatser skapas behöver de växa fram nära människors bostäder. Yt- och resurssmarta transportsystem behövs – när blir stadens mått människans och inte bilens?
Kommunalpolitiker har en benägenhet att skriva sin historia i betong. Men i en mer decentraliserad och integrerad stad behövs inte de stora monumentala mötesplatserna. Digitalisering, lokala nätverk och miniatyrisering minskar behovet av fysiska arenor. Det senaste är kanske inte lätt att svälja för politiker som söker sin livsluft i den andra kommunalpolitiska pelaren, nämligen idrott och kultur. Men kanske det är dags för idrotten att göra samma paradigmskifte som skett inom musikindustrin?
Den nya hållbara staden som ska växa fram behöver också på ett intelligent sätt integreras med den omgivande stadsnära landsbygden utan att den pågående markanvändningen med nödvändighet behöver avbrytas.
När vi går in i det nya normala efter de ekonomiska och sociala konsekvenserna av Covid-19-pandemin kommer vi inte att kunna starta från början, men vi kommer att få ett unikt tillfälle till kreativ förstörelse och att ge vårt samhälle en ny inriktning på många plan. Min förhoppning är att vi inte längtar så mycket tillbaka till det som var att vi missar chansen att göra om och göra bättre.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!