lennart@tejarp.se
Gränslandet
Några av oss rör oss hela tiden i gränszoner utanför trygghetskorridorens snäva väggar. Det är där spänningar uppstår som gör att det föds något nytt. Det kan vara gränsen för vår förmåga – att jag tar på mig mer än vad jag tror att jag orkar med eller tar på mig en uppgift som kräver att jag lär mig något nytt eller får använda slumrande kunskaper och kompetenser. Det är då vi utvecklas som människor, men också riskerar att förbrännas om vi inte är lyhörda för kroppens egna signaler.
Det är också utanför åsiktskorridoren och de sociala mediernas tankebubblor som vi kan möta nya tankar, aspekter och argument. I mötet med det nya får vi möjlighet att reflektera över värderingar och fördomar både hos oss själva och hos dem vi möter. I den eftertanken och reflektionen når vi djupare i oss själva och i verkligheten än om vi bara möter bekräftelse på det vi redan vet, tror och känner.
Med ett möte över gränser och med ett djupare samtal kan vi också undvika de gränsöverskridande konfrontationer som vi sett exempel på både i USA och här hemma. Fast förankrade i den egna förvissningen legitimerar enskilda och grupper angrepp på den andre som egentligen bara har provokationen som syfte.
I staden har vi också skapat strukturer som göder gränsdragningar och segregering. Det blir i hög grad påtagligt och alarmerande när en grupp på eget bevåg kan upprätta vägspärrar och sin egen ordning med en hel stadsdel som gisslan. Var går gränsen för upplopp i Rosengård eller autonoma stadsdelar i Göteborg?
I landskapet rör vi oss också helst i gränsen. Det är i mötet mellan hav och land, åker och äng, öppen mark och skog som våra sinnen stimuleras som mest. Det är också i de flytande gränsytorna som mångfalden uppstår. Vi tar landskapet i bruk och gör det till park. Var går gränsen där? Vi gick från den symmetriska och tuktade barockträdgården där människan demonstrerade sin makt över naturen till den engelska parken, där en av intentionerna var att det inte skulle gå att skilja det naturliga landskapet från det som formats av människohand.
Även när det gäller livet efter detta söker vi oss till gränslandet. Var går gränsen mellan en begravningsplats, en minneslund och den omgivande naturen? I vår sekulariserade tid och del av världen är det kanske inte till den vigda jorden som vi söker oss, utan till den natur som vi håller för i det närmaste helig. Minneslundar i anslutning till begravningsplatser är ett exempel på detta och för många ett uttryck för vårt ursprung. Där gränsen går idag kan en grav vara en koordinat i ett landskap.
Svaren kanske inte alltid finns i gränslandet, men det är i alla fall där frågandet och ifrågasättandet kan finna sin näring. Och det är kanske inte i att finna svaret som skönheten ligger – för sanningen har vi ju funnit när vi slutat söka – utan i sökandet i sig. Så låt oss gå till gränsen och fråga inte varför, utan varför inte.
Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!