Ledaren

Staden för framgångsrik för sitt eget bästa

Urbaniseringen är en stark omvandlingskraft i den mänskliga samhällsbyggnaden. Från att ha varit nomadiserande flockdjur blev vi bofasta och började utveckla jordbruket för cirka 12 000 år sedan. Byar växte till städer och livsmedelsförsörjning och försvar mot aggressiva grannar krävde organisation och staden växte med ökad specialisering och arbetsfördelning.

Staden som organisationsmodell har varit så framgångsrik att idag bor mer än hälften av jordens befolkning i städer och i ett industrialiserat land som Sverige bor 88 procent av befolkningen i tätort.

Men staden är inte autonom utan i hög grad beroende av omvärlden för försörjning med varor och tjänster, inte minst livsmedel. Ju mer vi lär oss om mänskliga behov inser vi också att staden som närmiljö är otillräcklig. Vi behöver natur och om inte människorna i staden kan komma i naturen får naturen komma till staden. Samtidigt som våra städer genomgår en förtätning måste det omgivande landskapet ges utrymme i form av gröna stråk och fingrar in i staden för att vi ska kunna få en dräglig vardag.

Klimatförändringar och behovet av att minska utsläpp av klimatgaser ställer också nya och i viss mån motstridiga krav på planeringen. En tydlig förändring är att vi är på väg att få ändrade nederbördsmönster med mer nederbörd framför allt under höst och vinter och längre torrperioder under sommarhalvåret. Det ställer krav på ökad kapacitet att ta hand om stora nederbördsmängder samtidigt som hushållningen med vatten måste förbättras. Höjda temperaturer ställer också krav på en planering av staden som kan bidra till effektivare avkylning.

Pandemin har också lärt oss att vi kan behöva ändra förutsättningarna för hur vi rör oss i staden mellan arbete, kultur, socialt umgänge och bostad. Det måste vara möjligt att upprätthålla samhällsviktiga funktioner och även av sociala och humana skäl förhindra krav på isolering och utegångsförbud genom att göra det möjligt att skapa funktionella bubblor. Det ställer också krav på hur vi transporterar oss mellan olika funktioner. Mer hemarbete blir sannolikt en bestående följd av pandemin, något som ställer ökade krav på bostaden samtidigt som det frigör möjliga nya bostadsytor.

Det innebär att stadens resiliens, förmåga att stå emot påfrestningar, behöver öka, något som inte med nödvändighet är detsamma som en mer hållbar stad ur klimat- och miljösynpunkt. Möjlighet att hålla olika delar av staden separerade från varandra vid exempelvis en pandemi ökar resiliensen men kan också motverka integration och inkludering. Det handlar alltså om att optimera.

World Resources Institute, som för en intressant diskussion om framtidens stad på sin hemsida, konstaterar att städer står för 70 procent av utsläppen av växthusgaser globalt. Det innebär att åtgärder för att minska utsläppen är mer angelägna och får större effekt om de riktar sig just mot den urbana miljön. En av de snabbaste åtgärderna för att minska stadens klimatpåverkan är att skapa bättre förutsättningar för fotgängare och cyklister och genom aktiv transport minska utsläpp från bilar och kollektivtrafik.

En annan viktig åtgärd som också skapar mer resilienta och för oss människor mer hälsosamma miljöer är gröna stråk. Fler träd – ökat trädkronsindex – kan binda samman just de tre kriterierna resiliens, hållbarhet och inkludering.

I en artikel i Dagens Nyheter publicerad på nyårsdagen lyfte Erika Wallin och Maja Persson från Green Cities-projektet tillsammans med Cecil Konijnendijk och Johan Östberg upp 3–30–300-regeln, det vill säga att varje människa ska se tre träd från sin bostad, 30 procent av stadens yta ska vara täckt av trädkronor och ingen ska ha längre än 300 meter till närmaste park. En enkel regel för att genom mer natur i staden skapa ökad ­resiliens och hållbarhet – inte minst genom förbättrad hälsa.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!