Ledaren

Verklighetens trädgård

Att odla sin trädgård har alltid haft en stark lockelse. Ett fenomen som är smått unikt för trädgårdssektorn är alla spårbytare. Komna till mitten av sin levnadsbana fylls de av en insikt om vad som verkligen är värt något och vill omskola sig till trädgårdsmästare – eller i alla fall kunna åtnjuta förmånen att kalla sig så.

För utbildningsinstitutionerna innebär dessa ofta ett problem, eftersom eftergymnasiala utbildningar som exempelvis YH-program förutsätter förkunskaper som dessa vällovliga personer söker. Samtidigt i andra ändan tillhör trädgård och park de mest eftersökta yrkeskompetenserna inom gröna jobb. Många trädgårds­företagare har redan passerat mitten och försöker hitta en succession i företaget eller i alla fall en exit där de kan skilja sig från sitt företag med stoltheten i behåll.

Ur ett utbildningsperspektiv är alltså trädgårds- och landskaps­utbildningar bland de mest attraktiva. Själv brukar jag framhålla landskapsarkitektutbildningen som en av de mest spännande som det svenska utbildningsväsendet kan erbjuda. Den är en fascinerande syntes av estetik, biologi, teknik och samhällsbyggnad. Landskaps- och trädgårds­ingenjörsutbildningarna kommer inte långt efter och öppnar, genom att ha gjorts tre-åriga, möjligheten att kombinera akademisk fördjupning med praktisk tillämpning.

Till dessa kommer en rad kortare och längre utbildningar som ger möjlighet att ta sig in i branschen i olika steg.

Så var är då problemet? Varför ropar arbetsmarknaden efter anställningsbara personer med grön kompetens? Varför tvingas så många företagare i trädgårdsnäringen som drar sig tillbaka att lämna planen utan ersättare? Varför tvingas arbetsgivare att gå långt bortom andra sidan ån för att hitta arbetskraft till sina företag?

Det är lätt att skylla bristen på matchning på budbäraren, det vill säga arbetsförmedlaren. Men just nu brottas inte bara de gröna arbetsgivarna med ett systemfel, där tillväxt och ibland alltså till och med överlevnad hindras av brist på anställningsbar arbetskraft.

Som intresset från personer som söker sig till utbildningarna visar är det inte en fråga om brist på relevans – branschen lockar. Problemet är som jag ser det glappet mellan föreställningar om vad den gröna drömmen innebär och vad den gröna verkligheten faktiskt erbjuder. Därvidlag skiljer sig trädgårdsnäringen inte från andra sektorer: arbete inom de gröna näringarna innebär arbete, ofta fysiskt ansträngande och med långa arbets­dagar – oavsett om du arbetar på fältet eller i företagsledningen.

Det är den verklighet som vi har skyldighet att visa och presentera för dem som annars på kanske falska grunder söker sig till trädgårds­näringen. Och att det kanske inte handlar om att odla just din egen trädgård – om du inte har en riktigt unik affärsidé. Att vara med och odla någon annans kan faktiskt vara ett utmärkt alternativ.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!