lennart@tejarp.se
Mångfald, byggnader och vatten
Regnet piskar mot fönsterrutan och vinden pressar in fukten genom springor som jag inte trodde fanns. Hans presenterar sig och gör ont värre efter en semestermånad som gjorde att man kände sig förflyttad till 1980-talet. Efter att ha kontrollerat att de stora strukturerna håller far tanken till frågan om den biologiska mångfalden som ska vara både grön och blå och även inkludera städer och bebyggda marker.
Det kommer att ställa krav på landskapet som omger våra städer och som i allt högre grad integreras i staden. Förutom att kunna erbjuda grön – och blå – infrastruktur kan byggnader på gårdar som inte längre utgör brukningscentra i dagens koncentrerade och storskaliga jordbruk också leverera värdefulla nyttigheter i form av bostäder, arbetsplatser, konferensanläggningar och butiker. Allt sådant som vi redan ser ske idag men i ännu större skala – staden växer men utan att förvandla det periurbana landskapet till stad.
Hans gör oss också påminda om att staden inte själv kan lösa sina problem fullt ut när det gäller klimatanpassning och resiliens. Visst kan vi konvertera parker och delar av fastigheters tomter till infiltreringsmark. Men med så stora hårdgjorda ytor som vi har idag och med den förtätning som sker blir de ytorna klart otillräckliga. Dessutom kostar en nödvändig upprustning av infrastrukturen för att ta hand om dagvatten enorma summor i en tid när både kommuner och VA-kollektiv har andra hål att fylla.
Det finns en intressant modell som visserligen strider mot svensk lagstiftning men skulle kunna avlasta städerna när det gäller extrema vattenflöden. Det är att undersöka vilken nytta omgivande lågt belägen mark skulle kunna göra för att bromsa upp flöden och även fungera som översilningsmark och därmed minska belastningen på dagvattensystemen och bostäder. I synnerhet gäller det tätorter som har vattendrag som passerar igenom eller som är belägna intill mindre sjöar där vattennivån lätt kan påverkas.
Vattnets flöde genom landskapet får ju inte hindras, men ibland skulle just det kunna vara en extra ekosystemtjänst som omgivande landskap kunde leverera. Lågt belägna marker intill större orter är i många fall jordbruksmark. För lantbrukaren gäller det att vid stora flöden kunna föra bort vattnet eller på annat sätt reglera vattennivån, eftersom stående vatten på jordbruksmark lätt går att räkna om i reella förluster.
Men om den som annars skulle drabbas av att vattnet skyndsamt leddes bort vore villig att ersätta markägaren för en sådan tjänst finns det nog många som kunde tänka sig att införa en ny markklass i form av buffertmark. I synnerhet om ersättningen skulle stå i proportion till den insparade alternativkostnaden. Eftersom flödet växlar med årsmånen kan ju inte markägaren leverera samma nytta varje år, utan bara vid extremflöden. Men samma sak gäller ledningssystemet för dagvatten som annars, till en hög försäkringskostnad, skulle behöva dimensioneras på motsvarande sätt.
Inget år blir det andra likt och nästa år kanske vi får hantera andra problem som invasion av nyckelpigor eller extremt mycket ogräs med tanke på hur växtligheten ser ut idag. Dessutom tar anpassning av lagar och regler tid, men kanske detta kunde vara något att reflektera över under den vinter som numera blivit två?
Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!