Ledaren

Har vi rum för lek?

Nya leksaker i form av digitala förströelser i kombination med en överbeskyddande omvärld och urban förtätning berövar många barn möjlighet till utveckling av grov och finmotorik och en utvidgad kompetenszon. Samtidigt är det en utveckling som bejakas av både föräldrar och samhällsplanerare. Barn som låter sig absorberas framför en datorskärm eller med nacken böjd över en Ipad eller mobiltelefon kan lämna mer utrymme för egentid åt föräldrar. En förtätad stadsmiljö skapar dessutom utmaningar både för arkitektur och infrastruktur och skapar även hög omsättning på en liten yta.

Visserligen är vår samhällsplanering i Sverige spatiös. Anders Larsson, universitetslektor i samhällsplanering på SLU och känd för sitt engagemang för att bevara åkermarken, jämför Skåne och Hongkong. Han har kommit fram till att om vi hade samma utnyttjande av stadsytan i Skåne som på den högst begränsade halvö där Hongkong är beläget skulle hela Skånes befolkning rymmas på den yta som SLU i Alnarp upptar idag. Det säger något om yteffektivitet, men kanske inte så mycket om rum för lek…

Men barn behöver fri lek som innebär fysisk aktivitet och även risker för att utvecklas. Riskfylld utomhuslek ger överlag fler positiva hälsoeffekter jämfört med lek där risker undviks. På Folkhälsomyndighetens hemsida definieras riskfylld lek som ”en spännande och kittlande aktivitet som innebär risk för skada, men även möjligheter till utmaning, utforskning av gränser och att lära sig om risken för skador. Det handlar om lek på hög höjd, lek med hög hastighet, lek med farliga verktyg, lek nära farliga element, vilda lekar, och lekar där barnen kan ”försvinna”/gå vilse.”

Myndighetens slutsats – baserad på en metastudie kompletterad med ett litet antal studier – är att riskfylld lek stärker barnens känsla av tillhörighet och utvecklar förmågan att bedöma risker, samt att riskfylld lek i sig är positiv för barnens välbefinnande, delaktighet och fysiska aktivitet.

Jämfört med för en generation sedan präglas barnens tillvaro idag av organiserade aktiviteter och dagens barnomsorg går i hög grad ut på att undvika just risker för barnen. Och det är helt i sin ordning. Om vi skulle fråga dagens föräldrar om det vore OK att barnen klättrade i träd, upp på hustak eller åkte cykel nerför branta backar på förskolan eller fritids så skulle de med största säkerhet svara nej. Och den professionaliserade barnomsorgen vill under inga omständigheter förknippas med något som kan sättas i samband med risk, utan ägnar både tid och kraft åt att undvika just det.

Samhällsplanerare och professionella pedagoger har med goda föresatser, och vad som inom ramen för professionaliseringen är möjligt, skapat en miljö där barnens bästa blivit det godas fiende. När vi pratar om rum för lek är det så klart inte bara det fysiska rummet, utan i lika hög grad att barnen får befinna sig i ett mentalt rum där inte allt är organiserat, kontrollerat och tidsbegränsat. Det är sannolikt också en förutsättning för att barnen som växer upp i Hongkong kan utveckla sina förmågor.

Det är alltså inom den privata sfären – eller i skarven mellan den offentliga tjänsten och det privata rummet – som rummet för den riskfyllda leken måste skapas. Men av vem?.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!