En öppen eller en mer innesluten bostadsgård. Under tidens gång har det varierat, men vad är egentligen att föredra för de boende. I den nyligen utgivna boken Bostadsgården Territoriell arkitektur har Eva Minoura, arkitekt SAR/MSA tittat närmare på vad det är som gör en bra bostadsgård.

De bostadsgårdar som används i högre grad har storlek och rymlighet. Att ha ansvar är en annan aspekt som spelar roll, säger Eva Minoura.

Men en bostadsgård med gott om plats för allt från odling till bollspel behöver inte vara inbjudande. Är det en öppen bostadsgård kan det påverka negativt. Enligt Eva Minoura har den rådande trenden i många år varit just att ha öppna gårdar som är möjliga för andra än en boende att vistas på.

– Det har varit vedertaget att alla ska ha tillträde. Men i praktiken har det inneburet att allas i vissa fall blir ingens om man inte tar ställning till för vem koden ska fungera.

En renässans på gång
Under den tid Eva Minoura forskat kring bostadsgårdar, hon började 2009 och doktorsavhandlingen Uncommon Ground kom ut 2016, så har det dock skett en förskjutning från mer öppna till mer inneslutande gårdar. Något som hon menar kan ha med förtätningen att göra. Att det blir bättre är inte säkert. Det finns flera exempel på bostadsgårdar i nyproducerade områden med brist på solinsläpp och trånga utrymmen. Men det finns även goda exempel där det satsats på växter som trivs i ett mikroklimat och med möjlighet för umgänge.

Här ser hon en stor vikt av att arkitekter och landskapsarkitekter får möjlighet att prioritera gården i ett tidigt skede av processen, både vid nybyggnation och restaureringar. Detta eftersom bostadgården bör ses som en del av hemmet snarare än en del av det offentliga rummet. Bostadsgården har inte heller alltid prioriterats när det kommer till hur de boende vill att den ska vara.

– Med Coronakrisen har det blivit uppenbart att alla har rätt till friyta och en tillflykt utomhus, konstaterar Eva som tror att bostadsgården kommer att få en renässans.

Läs mer i tidningen…

Som prenumerant kan du även läsa äldre nummer i vårt digitala arkiv.

Torkan sommaren 2018 fick många kommuner och bostadsbolag att tänka till kring vattentillgång och ett mer hållbart omhändertagande av vatten. Nu är det också allt vanligare att det ställs krav på att regnvattnet, exempelvis från tak, ska tas om hand. Ett företag som märkt av detta är Terrigio vars grundprodukt Savaq tar hand om och ­fördröjer regnvatten som sedan kan användas för bevattning.

Vi står vid en köksträdgård som i slutet av maj alltmer börjar grönska. Rädisorna är färdiga att skörda och andra frösådder är på gång. Här i bostadsområdet Aspö Eko-Logi i Skövde finns en gemensamhetsodling som bevattnas med regnvatten från taken.

– Från tre huskroppar tas vatten från taket, säger Peter Eclund, vd för Terrigio och pekar upp mot väggen på ett av husen.

Där sitter en så kallad vattenfälla som fungerar helt utan pump och kan monteras i ett standardiserat stuprörssystem.

– På vintern när det är kallt, vid 1–2 grader stängs flödet av för att inte isbildning ska ske och att vattnet fylls i SAVAQ systemen via en bimetallstyrd lucka, berättar Peter.

Men i normalfall går regnvattnet vidare via nergrävda rör till grönsaksodlingen som ligger något högre än husen. I växtbäddarna är Savaq-systemet nergrävt för att ta hand om vattnet och ge en jämn bevattning underifrån och där kapillärkraften spelar en stor roll för växtligheten.

Bevattningssystemet
Systemet med Savaq innebär att vatten från tak och hårdgjorda ytor tas om hand och används till bevattning i exempelvis närliggande grönytor eller planteringar. ­Systemet som numera finns på många platser i landet har utvecklats och numera kan Savaq också fördela dagvatten till bevattning vid senare behov och det kan även sparas i en tank med eller utan rening.

Läs mer i tidningen…

Som prenumerant kan du även läsa äldre nummer i vårt digitala arkiv.