Ledaren

Att gräva fram ett landskap

Är verkligen en spade en spade? Med tanke på hur många i dessa ­turbulenta tider som får sin världsbild omprövad finns det all anledning att ställa sig frågan. Det är inte så självklart att det vi ser verkligen är det vi ser. Filosofen René Descartes som i mitten av 1600-talet frös ihjäl i ett fimbulkallt Stockholm var skeptiker. Han tvivlade så på sina egna sinnen och övertygelser att det enda han kunde ta till sig som bevis på att han var vid liv var det faktum att han tänkte. Världen utanför hans medvetande var i övrigt så oviss att den inte kunde tas till intäkt för existens.

Men en så reducerad syn på tillvaron och sinnesförnimmelserna utanför vissheten om den egna tankens existens är inte särskilt fruktbar. Med de samlade intrycken, från våra sinnen och grundat på tidigare erfarenheter, måste vi ändå konstatera att det finns en materiell verklighet utanför vår hjärna, i alla fall är det min övertygelse.

För någonstans måste vi enas om fakta, även om de grundar sig på våra subjektiva iakttagelser och över­tygelser. Någonstans överlappar våra förnimmelser varandra och – vips! – uppstår världen – landskapet – utanför. I vår digitala tid talar vi om bubblor och stackars Descartes levde i en bubbla. Själv försöker jag leva i en bubbla där mina övertygelser överlappar med så många andras som möjligt. På så sätt kan vi utbyta fakta, kunskap och erfarenheter med varandra och kanske också fortsätta att utvidga våra bubblor.

Men denna utvidgning har, liksom landskapet, sina begränsningar. Till slut kan vi inte integrera andras övertygelser med våra egna, eftersom de befinner sig så långt från varandra att våra världsbilder inte längre kan förenas. Det är en upplevelse jag fått bekräftad på senare tid, och jag tror nog att du, kära läsare, förstår vad jag menar. Om Descartes hade haft rätt skulle uttalanden och beslut på andra sidan Atlanten över­huvudtaget inte få några konsekvenser på den här sidan. Men med våra liv och materiella villkor så nära integrerade att vi direkt kan avläsa vanföreställningar i någon annans tankevärld i form av effekter i vår vardag tyder på att världen utanför existerar.

Detta kan vi också avläsa i begreppet landskap. Jag vet inte vad andra ser när de blickar ut över eller rör sig i ett landskap men vi kan ändå vara övertygade om att de fysiska omständigheter som utgör landskapet skapar likartade upplevelser hos oss, upplevelser som vi kan dela, och påverka genom att agera i landskapet. Och så uppstår kultur i mötet mellan materia och människa.

Vid sidan av det oförståeliga i att inte kunna förstå sig på andra människor påverkas också våra iakttagelser av cybervärlden. Med generativ artificiell intelligens runt hörnet kan det också finnas anledning att fråga sig om det vi ser verkligen existerar, eller har existerat. Med syn och hörsel som hittills enda verktyg för att läsa av cybervärlden kan en virtuell verklighet upplevas som reell utan att vara det. Visst är det fantastiskt att kunna gestalta ett landskap som inte existerar utanför den digitala världen. Men är det verkligen ett landskap? Har det en historia och en framtid?

För att förvissa mig om att landskapet verkligen existerar tar jag fram min spade och gräver ett hål, luktar på jorden, låter den smulas sönder mellan mina fingrar och planterar ett träd. Då vet jag att jag finns till.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!